18 januari 2007 (Natthäger)

Den 3 januari rapporterades en NATTHÄGER i Simrishamn. Den hade gäckat mig några år tidigare, då den besökte Varberg en Valborgsmässoafton och allt sedan dess hade den stått ganska högt upp på önskelistan. (Före min X-artid hade den ju även besökt Skalle). Bengt, Åke och jag var helberedda torsdagen den 4/1 på att åka direkt. Inget larm. Hägern var borta.

Så den 17:e kom ett nytt larm från Simrishamn. (den hade tydligen stannat kvar någonstans).  Nästa morgon kvart över 9 kom larmet. Fågeln kvar! Det tog inte mer än 2 minuter, så var det bestämt. Vi åker. Jag ringde Sheriffen, som var hemma pga krasslighet. Det passade utmärkt. 09.45 var vi på väg. Åke körde. Det brukar gå fortast så. Vi förblev vid gott mod hela vägen, så det med jämna mellanrum larmades ut. "Fågeln stationär. Ses från vägen" Härliga larm. 

Efter ett antal timmar i ganska dåligt väder kom vi fram. Där, vid den angivna stenbron och parkeringen stod en liten grön, välkänd, bil. Stefan L satt och antecknade. Vi snabbade oss ut och frågade efter hägern. Jodå, den sitter  framför buskaget på andra sidan vägen. Eftersom den trots det var ganska svår att upptäcka, följde han med och visade den. Tur var det, annars är det inte säkert att vi fått se den. Den satt och tryckte ganska djupt och med kamouflagefärgen och i regnet, så var den svårt att upptäcka. 5 min. efter vi upptäckt den, tittat noga och tagit några dokumentationsbilder, drog den sig in i buskaget och försvann för oss. Den här gången hade vi tur!! Man hittade den visserligen igen flera timmar senare, men i alla fall.

Hemfärden var som vanligt, vid sådana här tillfällen, lugn och harmonisk. Ett besök på McDonalds utanför Hässleholm (utan dipsås den här gången) och sedan var vi hemma igen 18.30 efter att ha hämtat hem X nr 394.           (Bara 6 kvar)                                           

Drygt en vecka tidigare hade en Cettisångare dykt upp utanför Nynäshamn. Denna "blocker" hade Janne o Bengt vid flera tillfällen plockat fram ur deras dragminnen som ett synnerligen lyckat drag till Öland. Jag brukade börja tala om något annat.

Nu hade alltså denna sångare återkommit till Sverige. Nynäshamn - långt bort. Ett par dagar senare ringde Sheriffen. Jag trodde han ville att vi skulle åka till N, men döm om min förvåning och besvikelse när han meddelade att de varit där och nu var på väg hem, nöjda och belåtna. Det kändes inget vidare att blivit akterseglad så där.

Nåja, jag hade annat att tänka på. Skulle fira min instundande 70-årsdag (19/6) med Öppet hus lördagen den 16:e. Sedan skulle Berit och jag åka till Öland på måndag och fira min dag för oss själva i Hammarby, "vårt" ställe.

Festen gick jättefint och efterhand dök tanken upp att åka till Öland via Nynäshamn. Fågeln var ju fortfarande kvar.

Berit var givetvis med på det och kl 12 på natten åkte vi. Vi hade med oss Håkan Nessers bok Picadilly Cirkus ligger inte i Kumla att lyssna på och resan gick fint. Strax före kl 5 på måndagsmorgonen var vi framme och ganska direkt hördes cettisångarens skarpa ljud blanda sig med alla de andra fåglarnas morgonsång. Härligt och lite revansch för akterseglingen.

Tyvärr ville Cetti inte vara med på bild, varför jag fick nöja mig med att ha hört och sett den. Den flög nämligen fram o tillbaka ganska regelbundet, men när den satt stilla var den alltid skymd.

Det blev i alla fall X nr 395.

Jag åkte ner till timmerupplaget vid Osdal för att kolla på utvecklingen av våra Mindre strandpipare, som häckade där. Ringde C-G för att gratulera till Blåstjärten, som han, John och Kenny besökt i Kiruna. (jag var inte akterseglad denna gång utan hade tackat nej, vilket jag kanske ångrade just då). C-G nämnde då att jag kanske skulle till Öland för att kolla en Dvärgrördrom. Jag hade inte haft larmet på, men kollade. Visst. Första larmet hade gått vi 9-tiden. Hur skulle jag göra? Vi hade ju kommit därifrån så sent på på onsdagskvällen. Jag ringde hem och sa lite försiktigt att det kommit en fågel till Öland.

Berit, som alltid är positiv, sa: - Vi åker direkt!!  Och jag som kör färdtjänst var ju tvungen att ställa upp och skjutsa.!

Snabbt fram med fika och för säkerhets skull även lakan m.m. om vi skulle vara tvungna att övernatta.

Resan gick bra, dvs fort, och strax för kl 3 på em. var vi vid Gårdby hamn, där det var fullt med bilar och skådare. Träffade genast Jörgen F, (som här fick X nr 400) som genast visade mig var jag bäst kunde se den. Gick fram till en tub och "säkrade" den, satte upp min, vinkade på Berit, så att hon också fick se den, och hämtade kamera och begav mig till ett annat ställe där man kom närmare och kunde fota den.

Fantastiskt att få se denna "blocker", som bara 10 C3-medlemmar hade på sin lista tidigare. Och så fint jag fick den.

Det kändes alldeles speciellt bra att Åke var på Gotland och jag därmed kom ifatt honom med mina 396 X. Likaså tog jag Janne.

Denna glädje höll dock bara till Växjö, då Åke ringde och talade om hur fin rördrommen var och att Janne tyckte detsamma. De stod båda i Gårdby och betraktade den. Åke hade tagit färjan från Gotland !

Men för min del var det en kanonvecka med Öppet Hus, Cettisångare, 70-årsdag och Dvärgrördrom!!

Några fler bilder

Nu börjar det likna något! På lördagskvällen kom larm från Blekinge om en Trädmås. Jag ringde C-G för att höra om han skulle åka. Jodå, han och Thomas tänkte åka vid första larmet på morgonen. John skulle jobba och kunde inte. Jag funderade ett tag och förslog sedan för Berit att hon och jag skulle åka på natten. Jag ville inte riskera att måsen drog iväg på morgonen innan vi skulle hinna ner till 8-tiden.

Berit, som alltid är pigg på tokiga saker, ställde genast upp och vid midnatt stod vi Volvo och tankade. Samtidigt tittade jag på larmet: -"Drog iväg ut - troligen kvar". Detta var ju inte lovande precis. Efter en stunds diskussion vände vi hem och la´ oss.

Kl 04.40 kom larmet om att den åter siktats. "Elände att vi inte åkte vid midnatt. Då hade den varit klar redan kl 5!

Jag ringde C-G och halv 6 stod han och Thomas utanför här hemma. Jag sa´ att jag kunde köra. Vi drog iväg ganska snabbt, fint väder och inga poliser ute.

I början kom lugnande larm, men så kom det där "Drog iväg - troligen kvar". Usch! När vi hade 5-6 mil kvar kom nästa, "Eftersökt - ej återfunnen" Det otrevligaste larm som finns.

Nåja, vi var ju så nära, så vi fortsatte givetvis och räknade med lite allmän skådning längs blekingekusten. När vi hade någon mil kvar kom ett nytt, underbart larm: "Ses stationärt". Humöret steg givetvis och med hjälp av Thomas GPS som vägvisare var vi snart framme vid Djupekås "hamn". Där stod en massa skådare, ivrigt spanande åt samma håll (alltid bra när alla tittar åt samma håll). Snabbt framme hos en skådare, som sa: Den är här i tuben.

Trädmås säkrad. Den syntes inte så bra, varför vi flyttade oss lite och kom närmare och utan störande föremål ivägen. Och där stod den och putsade sig ett tag, varefter den gled ner i vattnet och tog sig en simtur. Härligt. Ganska nära och fint i tuben.

- Men ta ett kort då, tänkte jag, men upptäckte att adaptern låg kvar i bilen. Jag chansade utan den och knäppte ett kort, varefter den lyfte, tillsammans med en massa skrattmåsar.

I flykten kunde man faktiskt urskilja den på lite annorlunda flaxande, men snart var den borta. Vilken tur vi hade haft! Vi hade sett den i 15-20 min och sedan försvann den. Men vad gjorde det!!

Efter några glada sms smakade morgonfikat kanon. Vi stannade en timme, kollade ut över den vackra viken, pratade med fok och mådde allmänt väldigt bra, innan vi drog hemåt vid 10-tiden.

Så småningom dök trädmåsen upp igen. Helt onödigt kan tyckas, men så är det. Tidigare hade bara 2 C3-medlemmar trädmås, nu har säkert ett par hundra den. Har den förlorat i värde? Nej, men visst är det roligt om man har en fågel, som inte så många andra har obsat. Detta är väl närmast av filosofiskt intresse.

Strax innan vi kom hem larmades en "möjlig" skatgök på Öland. Vända? Nej, trots att Thomas nog ville det, åkte vi hem för att avvakta vidare larm. Men vi var beredda på ett nytt drag, trots att detta blev så lyckat till slut. X= 397. Det betyder 3 arter på 13 dagar!

Fullt med skådare i Djupekås	En dokumentationsbild av trädmåsen	Börje, nöjd med X nr 397	C-G kollar anteckningarna	Thomas skådar vidare

Överst på sidan

I VgOF:styrelsen har vi som tradition sedan 1 år tillbaka att förlägga en styrelsehelg på Vinga. Vi skådar på dagarna och sammanträder på kvällarna.

Förra året passade vi på att X-a Eleonorafalken, så den ville vi inte ha i år. Nej något tungt och nytt för alla vore förstås det bästa.

Tyvärr var inte vindarna särskilt lovande. NO-vindar är ju inte de bästa vid havsfågelskådning. 

Fredagseftermiddagen var dock inte så dålig ändå med gott om havssulor, alkor, en del toppskarvar och en del rovisar m.m. På natten vräkte regnet ner och det blåste häftigt också.

En bit fram på förmiddagen klarnade det (vi tog en timmes sammanträde medan det regnade över) och vi gav oss ut till Sydudden. Ganska bra med fågel, särskilt sträckte ängspip och finkar ut över havet.

Så ropade Kenneth (tror jag det var): - "Sjöorre på väg mot oss!" Vi hade ju haft några orrar tidigare, men det som tilldrog sig vår extra uppmärksamhet var den lysande, apelsingula näbben. "Amerikansk sjöorre" ropade någon.

Som tur var landade den vid Vinga ungar och där höll den till under ca en timme, medan vi kunde studera den ganska bra. Och efterhand blev vi mer och mer säkra - det var en am. sjöorre. Häftigt!! Plötsligt lyfte den och drog iväg samma väg som den kommit från. På långt håll lyste näbben mot oss.

När vi kom tillbaks till Prickskjulet där vi bodde, tog Göran fram sin dator och klickade fram ett antal bilder på fågeln. Och visst! Där satt den!!!

Åke larmade ut fågeln, Håkan firades för sitt 400:e X, Åke 399 och jag 398.

Senare under dagen syntes också en Tereksnäppa, dock inte av mig.  

Överst på sidan

23 oktober 2007 (Isabellatörnskata)

Det ringer i mobilen. "Du har väl sett larmet?" frågar Åke. Inte då. Jag var på väg till Kassels med Berit för klädinköp, men kollade givetvis mobilen. Isabellatörnskata vid Husebymaden utanför Växjö. Det var inte konstigt att Åke lät upphetsad. Det skulle ju bli 400-jubileum! Om den nu bara blev bestämd. Än så länge var det en osäker obs.

Men nu var vi "stand-by". Jag ringde förstås till Bengt så att han var beredd. Vi hann komma hem och sätta på middagen innan det efter ett par osäkra larm äntligen kom ett "säkert bestämd". Kl 13.24.

Strax för kl 14 kom vi iväg från Volvo. Bengt hann inte ens få med sig kikare o tub! Resan gick fint, positiva rapporter droppade in med jämna mellanrum och kl 16.11 larmade Åke sin sitt 400:e X GRATTIS!

Den sågs fint men på ganska långt håll varför Bengt o jag traskade iväg över leråkern och kom den så småningom riktigt nära (ca 100 m) varvid jag fick några hyfsade dokumentationsbilder. Gott!

När vi kom tillbaks stod Åke där med ett brett leende och mottog gratulationer från skådarkompisarna.

Det blev en lugn och harmonisk hemfärd, med stopp i Värnamo och McDonalds för att inmundiga den välförtjänta Hamburgaren, utan dipsås.

Hemma igen kl 20.

Nu är det bara EN kvar !

Klicka på bilderna

24 november 2007 (Kohäger) 400 X

Vi var på Knalleland och handlade (är visst alltid ute och handlar när det kommer drag) när Åke, ännu en gång, räddade mig med sitt sms. "Är du ängslig nu" stod det. Snabb koll på larmet visade att 10 min tidigare hade en Kohäger larmats ut från Ljungbytrakten. Pust! Bara 10 min förlorade. Klockan var 13.  Ringde Åke, som dock inte kunde dra pga bröllopsjubileum (Grattis Åke o Margareta).

Bengt? Han skulle stå vid ett chokladhjul på Ekhagen. "Låsis"? Inget svar. "Sheriffen" svarade dock och hoppade upp ur soffan. Jag var nästan hemma och sa till honom att komma direkt. Skall bara bre´ några smörgåsar först!! Va, tyckte jag, sådana oväsentligheter.

Väl hemma bytte jag om, tog fram kikare, tub, kartbok medan Berit bredde ett par smörgåsar. Tid fanns ju eftersom Tomas ändå inte kommit.

Så han dröjde! Till slut tog jag mina saker och började gå neråt. Ringde honom och undrade vad han höll på med.

- Ta det lugnt, blev kommentaren, vi skall vänta in Kenny också. Han har åkt från Hultafors.

Jag trodde jag skulle gå upp i limningen. Det hade varit bättre att jag åkt själv direkt, sa jag. Jag sa´ nog en del annat också när han äntligen kom.

Varför denna frustration?? Jo, det skulle ju bli nr 400 och det är ju inte var dag man får tillfälle till det jubileet.

Nåja, 7-8 min i 14 kom Kenny och vi drog äntligen iväg. Han körde, vilket visade sig senare var ganska bra.

Det som oroade mest var, dels att vi nu hade 15-16 mil framför oss och det mörknar ganska tidigt i november, dels att sådana här fåglar brukar dra iväg på nattkvist när det mörknar.

Resan gick fort, ja enligt fartmätaren, men långsamt enligt mig. När vi så bara hade några km kvar, bromsade Kenny in ordentligt och sa: - Nej jag måste av och kissa. Både Tomas och, kanske mest, jag skrek till: Du är inte riktig!!! Varpå Kenny gav oss ett brett och glatt flin. Vi hade gått på grejen.

Framme! Där ute syntes vit fågel gå och födosöka. Fram med tuben och - JAAA. Klar!

En härlig och faktiskt omtumlande känsla - 400. Något som för ett par år sedan verkade omöjligt, var nu uppnått.

Musse och Magnus H kom fram och grattade när jag förklarade varför jag var så uppspelt.

Jag gick lite framåt längs vägen till några, som stod på ett annat och bättre  ställe. Här syntes den jättefint och jag tittade noga på den innan jag började fumla fram kamera och adapter. Jag kände mig fortfarande ganska uppjagad. Just när jag började få ordning på attiraljerna, kom en kråka och skrämde hägern, som lyfte. (Så snygg den var!) Den slog sig ner på en stolpe, inte allt för långt bort. Kanon tänkte jag och skärpte tuben för att sätta på kameran. Då lyfte den igen och flög bort.

Lite snopet kändes det när jag var så nära att få en egen bild att lägga in här, men 400-gränsen var ju uppnådd och jag var hypernöjd.

Fågeln tog nattkvist nere vid stranden i ett träd, där man kunde se den som en grå liten påse, som blåst iväg och fastnat i ett träd långt borta.

Hemfärden var skööön! Alla tankar och ord angående lång starttid m.m. låg långt borta. Utanför Värnamo bjöd jag mina medresenärer på McDonalds. Lite måste man ju fira.

Och det var inte fel att få skicka iväg ett antal sms och därefter få flera grattis-svar.

Tack Kenny för en kanonkörning (när vi väl kom iväg).

Bilden på kohägern är tagen av Nisse Thunell och lånad utan att ha frågat honom. (klicka på den)

X-arbilden på mig är tagen av Tomas.

Och vad gör jag nu när det larmar nästa gång??

Drar eller säger som den nypensionerade stinsen sa när tåget gick förbi: "Jag bryr mig inte."

Vi får väl se.