"Hej! Såg på appen att ALPKAJAN skådats i Halmstad. Fråga: Blir det Tabea eller alpkajan? (fotnot:Tabea = en tysk flicka på besök)".  Så stod det i ett sms från vår vän AnnMargret, em den 25/6. Jag blev som ett frågetecken.  Vad menade hon? Vad visste hon om alpkaja?. Sådana här saker får man inte skoja om. Ringde upp henne och fick bekräftat att hon inte skojat.  

         Ringde direkt till Bengt, som svarade, inte med t.ex. Hallå, utan:- Kan inte idag, men vi åker i morgon!          04.30 möttes vi utanför polishuset och drog iväg på, för mig, årets första drag. En härlig känsla, som inte blev sämre av att åka i den nya bilen, gasdriven.

        Lugn och trivsam resa och vi parkerade på Lidl:s p-plats. Någre nöjda och glada skådare talade  om att det var bara att gå över trafikleden och gå in i koloniområdet till Syrenvägen. Och där fanns alpkajan, åtminstone för 15 min sedan.

         Vi hastade över vägen och mötte en skådare: -Tyvärr, den drog iväg för ett par minuter sedan, men flög häråt. Jag skall spana lite här. Vi stannade och tittade också, lite vilset. Tänk om den dragit!

- "Där borta är några kajor. Ja, där sitter den på taket! Kolla i min tub"! Och visst. Där satt den, Helsvart med gul, något böjd näbb. Obsen säkrad och jag ställde upp min tub och Bengt o jag turades om att njuta av denna, synnerligen sällsynta fågel.

         Efter några minuter lyfte den och försvann. Men vi hade ju i alla fall sett den jättefint, och det satt på väggen till ladan (ev. vandrarhemmet) en stor reklamskylt. "MAX 2 min", så denna Alpkaja var tydligen läskunnig!

         Lugnt gick vi upp till bilen och tog fram ryggsäckarna med morgonfika. Letade reda på en lugn och solig plats och tyckte att vi sätter oss först i kön in till Lidl, som skulle öppna kl 9. Då kom också Claes-Göran och plötsligt rörde sig övriga skådare med bestämda steg och tuberna över axlarna mot Syrenvägen. Fågeln var tillbaks!

         Vi avbröt fikat och hastade iväg och därinne i en trädgård med fågelmatning, satt och gick också alpkajan. Lugnt och obekymrat. Det var fint att se den på så nära håll, gula näbben, röda benen osv.

         Så småningom lyfte den (de har ju vingar bevars) och vi gick tillbaks till bilen och tänkte dra hemåt, men så nämnde Claes-Göran något om Källstorps våtmarker utanför Falkenberg, där en ringand hållit till en längre period. Vi tyckte det var en god idé att ta den vägen och C-G skulle följa efter.

         Vi kom dit och gick till tornet och spanade men såg ingen ringand. Inte heller såg vi till C-G, som försvann ganska snart inne i Halmstad. (Hoppas att han kommit till rätta)

         Ändå, supernöjda med dagen, drog vi hemåt och var hemma ca 11.30.

         Detta var första draget sedan svartanden i november 2014 och visst känner man hur roligt det är med spänningen och det sociala. Synd att inge hörde av sig när sumpvipan var på gång. Det är skit att inte få köra bil längre. Mellanspetten på Gotland var inte aktuell. Vill inte åka bort och övernatta men dagsturer går ju bra, än så länge.

         Nu avvaktar jag nr 415, om inte Rk sänker denna alpkaja av någon anledning. Jag har den spetstjärtade duvan och amerikanska sjöorren i minnet som varnande exempel på vad de kan hitta på.

14 juli 2015

Äntligen!

Bengt kom äntligen hem från Farhult där han tillbringat ett par veckor. Jag har med jämna mellanrum skickat små meddelanden att SMÅTRAPPEN vid Kvismaren fortfarande var kvar. Trodde nog att han förstod undermeningen i sms:en. Jag var sugen på att åka på drag! även om det "bara" gällde en honfärgad individ.

Nu ringde alltså Bengt och jag var inte svår att övertala utan tisdag 14/7 kl 7 åkte vi. Trots att den inte larmats, men med tanke på att vädret inte var så bra, var vi ganska säkra på att den var kvar.

Mycket riktigt - 07.50 larmades den ut och det kändes ju bra. Lugn resa och en skön promenad till Ormkärrsplattformen vid Kvismaren, en stor och lättillgänglig plattform med plats för många skådare och t.o.m. matbord.

Småtrappen då? Jo, den fanns en bit bort, ca 200 m, men var större delen ganska svårsedd. Kamouflagefärgad, brunspräcklig, där den låg, gick, betade mellan tuvorna. Men stundtals syntes den riktigt bra, även om det inte var någon "janneobs".

Plötsligt dök några Långegrundskamrater upp. Det var flera år sedan vi sågs. Roligt att växla några ord, liksom att träffa Henrik Hellemar. Det var verkligen överraskande men trevligt att han fått intresse av att åka och skåda.

Efter ett par timmar var Bengt o jag nöjda och drog hemåt, via Gällersta, där det enligt ett tips, skulle finnas brun glada. Bengt fick syn på den när han flyttade bilen. I stället hade jag en härlig bild av två tornfalkar, som satt rakt under varandra på en smal torraka. Häftigt.

Efter en fikapaus var vi så hemma vid 16.30-tiden, mycket nöjda och tillfreds med denna exklusiva art. (415) Vad blir nästa?

Dokumentationsbilder: Erik Fröding och Henrik Hellemar