När John A ringde och talade om att han och pappa Kenny skulle åka  fredagen  den 8 nov kändes ett litet sting, men det var ju inget att göra åt. Värre blev det när de kom hem med nya X och jag hörde Kennys euforiska berättelse om dels fågeln men framförallt mötet med befolkningen däruppe. Nåja, viktigast var givetvis Berits operation. Den gick bra och jag var i Varberg några gånger och hälsade på. Under tiden larmades mesen varje dag. "Ångesten" blev värre och värre. Varför hade jag inte passat på att åka medan Berit var kvar på lasarettet och allt var ok?? Ofattbart!  Kunde bara skylla på ett mindre hjärnsläpp. 

I stället började jag planera för att åka måndagen den 25 (om Aztrid fortfarande var kvar) och Leif H tände också på idén och kl. 16.12 nämnda dag gled tåget iväg från Borås Central med åtminstone en nervös passagerare. Leif var betydligt lugnare. 
Tågkompaniet bjöd oss två fågelskådare på egen liggvagnskupé ända till Boden. Skönt. Kvällen fördrevs med korsord och läsning i diverse fågellitteratur. Spänningen steg. Var fågeln kvar?

Efter en natt med knackig sömn (nerverna?) vaknade vi kl 7 i Vännäs. Dimma och förvånansvärt lite snö. Vi hade börjat räkna tåg-X (första x-et blev en gräsand i Viskan) och vid stationen i Vindeln upptäckte vi ett par tallbitar (eller var det möjligen korsnäbbar). Fram med tuben för att kolla genom tågfönstret. Ändå blev vi inte helt säkra, däremot var flocken med sidensvansar glasklar. 

Vi hade också minst 20 orrar, vilka satt uppe i trädtopparna och åt eller skrämdes iväg av tåget. Ev. även en tjäder, men fortfarande inget larm angående vår fågel. Tänk om vi åkt förgäves! Vågade inte tänka tanken färdigt. Inte förrän kl. 11 släppte spänningen något. En andrahandsuppgift via larmapparaten talade om att fågeln varit framme på morgonen. Skönt! Några inre spänningsknutar löstes upp.

När vi steg av tåget i Gällivare kl 13.20 på tisdagen hade det redan börjat skymma en del och vi hade minus 6 grader och c:a 10 cm snö. Vi hade beställt bil hos Avis och fick en Corolla Touring. Jättebra. Leif bjöd på pizza på restaurang. Ringde även till fam. Stålnacke och hörde mig för om fågeln. -Jodå, den hade varit där och vi var välkomna nästa dag.

Onsdag 27/11. Den stora dagen - hoppades vi. Upp kl. 04.45, snabb frukost, matsäck, varma kläder och en önskan om god tur. Ute hade det börjat snöa lite och termometern visade - 8. Vi körde lugnt och sakta eftersom det periodvis snöade ganska mycket och det dessutom uppstod en väldig snörök när vi mötte bilar.

Vi körde en liten krokig väg genom ganska ödslig skogstrakt. De byar vi åkte igenom hade oftast bara en gatulampa. När vi kom fram till Masugnsbyn vid ½-8-tiden hade det slutat snöa och i stället börjat ljusna. Vi träffade och pratade en del med en f.d. åkeriägare, som var ute och skottade. Han berättade med sorg om hur byn mer och mer försvann, kvar fanns bara en liten industri, skolan hade lagts ner och om 3 dagar skulle sista affären stängas. Det enda roliga var egentligen den här azurmesen, som vänt upp och ned på nästan hela byn. TV, radio, tidningar hade varit där och rapporterat och givetvis hade det kommit massor av skådare. 

Klockan hade blivit 8 och vi begav oss till huset där Reino och Maj Stålnacke bodde. Välplogad gårdsplan och upplysta fönster visade att vi var väntade. Ut kom en man och undrade:
- Är ni från Borås. I så fall är 2 platser reserverade åt er vid köksbordet. (jag hade skojat kvällen innan i telefonen, om att vi ville reservera plats vid köksfönstret). 
- Och vänd bilen utåt om ni måste iväg snabbt! (han hade sett hur skådarna förra helgen rusat iväg och t.o.m. glömt kamera när fågeln rapporterades från ett annat hus).
- Ta inte av er kängorna. Ni kanske också måste rusa! 

Det var med en känsla av overklighet vi stegade in i köket och hälsade på fru Maj. Där hade man tagit bort blommorna i fönstret, (för att inget skulle skymma utsikten) och dukat upp ett riktigt festbord. Vi fick, hör nu, riktigt norrländskt kokekaffe, nybakat tunnbröd, smör, egenhändigt gravad lax, (Leif, som inte skäms, tog enligt egen utsago 7 skivor!), kanelbullar, sockerkaka, äpplekaka och som avslutning hjortronsylt med vispgrädde. Inte klokt! Det kan man kalla gästfrihet!

Aztrid då, vår azurmes? Jodå, innan vi hunnit sätta oss vi bordet, kom hon fram till sitt bord, som hon delade med talltitor, andra mesar och domherrar, dukat med talgbollar och nötter. Kl 8.10 såg vi henne och jag hade det stora nöjet att, med lite darrande fingrar, larma ut henne. Någon minut senare kom det kanske roligaste av alla samtalen och SMS:en den dagen. Det var Åke A som ringde från Rehab och gratulerade. Det kändes mycket varmt att höra honom. Sedan skickade jag ut en "förlovningsannons", angående "förlovningen" mellan Aztrid och Börje, till en del kamrater. Det kändes gött.

Under de c:a 2 tim vi satt i köket, såg vi azurmesen väldigt fint många gånger och under tiden hade vi det mycket trevligt tillsammans med värdfolket. Reino hade fått en Nylleguide (fotokatalog på Club 300-medlemmar) av någon och X-ade nu skådare efter den. Han hade X-at drygt 100 C300-medlemmar och berättade att de en dag hade 30 st i köket, som trängdes för att titta på den märkliga fågeln, som svägerskan Tillstam upptäckt för några veckor sedan. Hon hade åkt 7 mil för att hämta en fågelbok och kolla vad det var för konstig fågel vid fågelbordet. Sedan ringde hon en ornitolog, som konstaterade att detta var Sveriges 3:e fynd av denna sibiriska mes. (bilder)

Vi stannade en stund utanför och tittade på föremålet för vår resa och såg då även några lavskrikor. De är också trevliga och fina att titta på. (Se Arne J:s bilder)

Det ble en lika stor upplevelse att träffa dessa människor, som att X-a azurmesen. Denna morgon gav en ny dimension av fågelskådning och människomöte. Epifani? Nja, kanske inte, men något ditåt.

Vi tog adjö av Reino, Maj och Aztrid för att leta efter en gråspett, som funnits i närheten. Någon sådan fann vi inte men i stället kom 6 st. vackra bändelkorsnäbbar och landade i en gran alldeles intill. Härligt! (bild)

Vi åkte så mot Gällivare igen. Enligt John A skulle vi kunna få lappmes i Palo.        - Stanna vi busshållplatsen. Det finns fågelbord på båda sidor av vägen. Där håller den till.

Mycket riktigt. Massor av talgoxar, blåmesar och talltitor flög fram och tillbaks över vägen och plötsligt såg vi även den jättefina och söta lappmesen med sina härliga färger. (bild) Vi stannade en stund, åt lunch (= resten av de stora pizzorna vi fått på rest. kvällen innan) och tittade oss omkring lite. Då kom en "gubbe" ut från sitt hus. Han förstod att vi tittade på lappmesen, pratade lite  och ville bjuda in oss på kaffe. Även husmor kom ut och bjöd oss komma in, men vi tackade nej eftersom tiden gick och dagarna är så korta häruppe. Men nog är det något speciellt med folket i norr. Aldrig har någon bonde på Öland bett oss komma in och fika när vi stått utanför och skådat fågel. De kanske dock har dåliga erfarenheter av skådare.

Jag föreslog Leif att vi skulle åka till Artur Leidgren och titta på hans holkar i träden utanför, utan att gå in till honom. (Jag hade nämöigen ringt honom kvällen innan, men det hade inte passat med besök).

Något liknande som vi såg där hade vi aldrig tidigare sett. I alla träd satt holkar. De flesta var avsedda för tornseglare. I ett träd kunde det finnas 10-15 holkar(!) och jag såg åtminstone en holk med 5 hål i. De flesta holkarna var urholkade tall- eller granstammar. 

Vi såg att han hade besök, så vi gick vidare en tur. Det var skyltat till ett fågeltorn i närheten men vi gick dit, utan i stället tillbaks till Leidgrens, eftersom John och Kenny hört en hökuggla där (de besökte AL när de var i Gällivare). Plötsligt hörde vi ett väldigt varningsläte bortifrån träden. Vi gick framåt och förstod då varför  ugglan varnat. AL och hans gäster kom just då ut. Gästerna åkte och vi började prata lite med Artur Leidgren. Jag erbjöd att skotta åt honom men det skulle komma en med snöslunga senare, så det var bättre vi följde med in på en kopp kaffe!

Nu kom ett par av de mer fascinerande timmar jag varit med om. Denne gamle, inom fågel- och naturkretsar, välkända legend, var trots sina 92 år mycket vital (åkte 4 km skidor varje dag) och talför. Han visade oss tavlor och diplom han fått. Från SNF, Mitt i naturen, kungen m.m. Han hade också en annan hobby: tälja och snida skålar, askar, ugglor och allt möjligt annat. Han berättade om sina tornseglare (hade ett år 60 par häckande i holkarna), sina salskrakar, nornor, möten med björnar, sina 27 år som lärare i Dokkas och mycket annat. Det var en stund av högtid att sitta och lyssna på honom. Sedan ville han bjuda på middag, köttgryta, men vi nöjde oss med kokekaffe och kaffebröd. 

Vi var ganska omtumlade och nästan tagna när vi tackade honom, sa adjö och åkte tillbaks till Vandrarhemmet i Gällivare. En sådan dag vi haft!!! Det kändes lätt att lägga sig utan att behöva vara nervös för morgondagen. Däremot virvlade alla intrycken runt i huvudet, så det tog ändå ett bra tag innan man somnade.

Torsdag 28/11. Minus 17 grader! Tur att man hade köpt mössa, halsduk och nya vantar. Efter städning tog vi en tur upp på Dundret i kylan. Det knarrade gott i snön när vi gick däruppe. Några lavskrikor flög runt när solen försökte höja sig över bergskammen. En tur till ett gammalt, men ganska välbevarat, träslott, Fjällnäs, gav, förutom lite historia, 6 st. tallbitar. Vackra och roliga att se på. (bild)

-Vi åker till Malmberget och fikar, tyckte jag. På vägen passerade vi ett villaområde där säkert 4-500 sidensvansar drog runt. Häftigt.
- Du behöver lite kultur också, ansåg Leif, jag skall visa dig Kåkstaden i Malmberget.

Väl framme visade sig en liten "Vilda västernstad" med gamla byggnader från gruvtidens början. Intressant och roligt att se på, men eftersom vi även skådade upp i träden fick vi se 100-tals sidensvansar, en flock med ett 30-tal gråsiskor och framförallt ett 20-tal tallbitar, som vi upptäckte rakt ovanför våra huvuden. Kanon!

Hemfärden närmade sig och efter en lunch (Leif bjöd ännu en gång) åkte vi till stationen. Jag gick och lämnade tillbaks bilen och kl. 15.14 satt vi åter på tåget efter en resa, som mer än väl uppfyllt våra vildaste drömmar och förhoppningar. Årets (hittills) i särklass bästa och mest minnesvärda fågelresa kunde summeras. 

S:a: Ett nytt Sverige-X (nu 359), 2 dubbel-X, 3 års-X och 28 rese/tåg-X. Tack till Leif för att du följde med och utgjorde ett mycket trevligt resesällskap.