Första anhalt blev Mörbylånga Reningsdammar. Det vet ju alla skådare att reningsdammar alltid är intressanta och den här var inget undantag. Nu visste vi visserligen i förväg att här fanns en amerikansk kopparand men den innehöll även några smådoppingar och krickor.

Efter att ha installerat oss på Hammarby Bird Center, dvs. "vårt" sommarställe, ställde vi färden mot Ottenby. En del fina ejder- och prutgässträck drog ute över vattnet och plötsligt gick larmet om en bredstjärtad labb, som drog söderut. Vi skyndade ner till Udden, där gamla goda vänner hälsade oss. Det var Lars och Cecilia från Dalarna, som just undrat när jag skulle komma. Alltid lika roligt att möta deras glada ansikten. Labben då?

Jo. Den kom allt närmare, enligt larmen, och plötsligt ropade Lars att den gick rakt utanför. Den flög raskt söderut och försvann ganska snart. Inte kunde man på vårt avstånd avgöra om det var en bredstjärtad eller vanlig labb, men de som haft den närmare, artade den till en "brelle" så ...

Utanför Fyrträdgården stod några och spanade upp i träden. En kungsfågelsångare hoppade runt däruppe enligt bl.a. Hans Larsson. Och minsann. Hade den inte vänligheten att visa upp sig, riktigt fint även för oss. Den gula gumpen lyste i kvällssolen.

Ingen dålig start. Nästa anhalt blev Näsbybadet, där en dvärgsparv hade befunnit sig ett par dagar. Vi mötte Ingemar Nilsson, som talade om var den fanns, men förmodligen hade han skrämt bort den, för trots tålmodigt letande visade den sig inte.

Däremot hade vi en fantastisk regnbåge mot en mörk himmel ute över Östersjön och mitt i detta kom det ena sträcket efter det andra med vita ejdrar och svarta prutgäss. "Nästan för vackert" enligt Åke.

Hem till HBC där vi åt en god middag med äppelpaj och vaniljsås som dessert. Lite TV och sedan go´natt.

ONSDAG 8/10
Regnet, som föll mot fönsterrutan när jag vaknade kl. 6, upphörde snart och när vi, lite senare, styrde mot Ottenby, var det hyfsat väder.

Där pågick mest social gemenskap, i avsaknad av sträck och spännande rariteter. Det var dock roligt att träffa och heja på en massa bekanta, som med åren blivit goda vänner. Rolf och Kennet, t.ex. var förstås där med lastbil för att hämta hem potatis och lök.

Plötsligt blev det liv och rörelse. Alla drog med snabba steg uppåt. Vi (Åke och jag) hängde naturligtvis också med. 
-Vad är på gång? 
Det roliga var att ingen visste något, alla bara följde med. Till slut nämnde någon något om "vitnackad svärta" på väg söderut från Revsudden norr om Bron. Detta var ju definitivt intressant. Vi räknade ut att Grönhögen nog skulle bli bra. Det var många sopm tänkt så och snart stod vi där i den starka och ganska kyliga blåsten och spanade ut över Kalmarsund. Det var bara felet att alla sträck gick nära fastlandet och vi hade inte en chans att se någon svärta därifrån.

Ganska snart förstod vi att det skulle bli en nit, så vi bestämde oss att i stället åka till Stora Rör, där sundet är som smalast, och där se om det sträckte något.

Inte heller där var det särskilt bra att obsa den dagen. Långt ut och mycket värmedaller gjorde att vi ganska snart, efter en välbehövlig fika, körde tvärs över ön till Sandby skjutfält, där vi hade en hel del sträck + vadare vid stranden i form av kärrsnäppor, kustpipare och några gluttisar.

Längs med vägen i Össby gick en Prärielöpare och väntade på oss, så vi åkte dit och hälsade på den och vännen Hans-Olov Bond från Dalarna, som nyss fotat gästen. (se bild)

Vid Kungsgården var det mycket folk, som stod och stirrade nästan rakt upp i träden. Taigasångare på gång. Efter en bra stund, alldeles innan nackspärren satte in ordentligt, fick vi syn på den. För ovanlighetens skull blev det en flera sekunder lång, bra obs. Vingband och färg syntes jättebra och Åke fick t.o.m. in den i tuben.

Nöjda åkte vi ner till Fågelstationen och gick ut på det annars förbjudna området nedanför stationen. Här satte vi oss bland stenarna för att studera vadarna. Ganska snart kom massor av kärrsnäppor alldeles intill. Näbbarna gick som symaskiner i den lösa dyn i sökandet efter kvällsmat. Vi hade dem högst 20 m från oss i kvällssolen. En härlig upplevelse och ett fint slut på skådardagen.

På kvällen ringde Magnus att han var sjuk och inte kunde komma. Tråkigt men inget att göra åt. 

TORSDAG 9/10
Udden vid Ottenby var ganska "död" denna morgon, som dock bköd på bra väder. Efter en fika vid S. Lundenparkeringen gick vi en vända bland buskarna och hade en flock med steglitser, trastar av olika slag och massor av rödhakar.

Norrut längs östra sidan kunde kanske bli spännande, så vi åkte till Sandbyborg där bl.a. några havsörnar visade upp sig. Larm hade gått om två vita storkar och efter ett tag hade jag dem i tuben. Högt, högt uppe. Det konstiga var bara att de så småningom anslöt sig till en stor flock likadana "storkar", och då visade sig vara tranor. Under dessa dagar såg jag fler tranor och tranflockar än jag någon gång sett under hösten. Det är härligt att se och framförallt höra dem. Men någon vit stork blev det alltså inte.

I stället fick vi efter en del sökande, vitnäbbad islom, vid Kapelludden. Den låg ganska nära men i motljus, vilket gjorde att det inte blev någon höjdarobs precis.

En, för mig, ny lokal är Melösa, strax norr om Kapelludden. Här visade fler havsörnar upp sig och dessutom träffade vi Torbjörn Skog och Anders Norén här. Plötsligt gick larm - Kejsarörn!
Nu blev det fart på de gamle. Och inte bara på oss. Längs vägarna stod massor av skådare för att få se Kejsaren. Tyvärr visade han inte sig och vi var väl lite tveksamma - var den rätt artad?

Efter ett besök på Stenhusaboden åkte vi hem till Hammarby för middag och TV.

FREDAG 10/10
Åke, som måste hem, åkte med min bil vid ½-8 och strax därefter kom mina nya gäster, Anders och Torbjörn.
Det var inget vidare väder under förmiddagen, regn och blåst. Vi gick längs ytterkanten av Schäferiängarna mot den plats där jag såg Sandsnäppan (får se om den blir godkänd någon gång). Snäppan var inte kvar och inte mycket annat heller. Lite vadare, steglitser, vitkindade gäss, sparvhökar och fjällvråkar och lite annat. 

Efter fikat, när regnet tilltagit stod vi en stund vid Södra Lundensjön och tittade efter mindre flugsnappare och en del gransångare i vassen.
Efter ett besök hemma, för att installera pojkarna, åkte vi till Eckelsudde, där vi plötsligt hittade en fjällgås bland grågässen. Två havsörnar såg vi också.

Enetri sophög gav inte något utan vi åkte till Stenåsabadet för att plocka fram någon östlig sångare. 

Då gick larmet igen! Kejsarörnen hade åter varit synlig! Torbjörn och jag ville dra direkt, men Anders gick hellre i buskarna och letade småfågel!! Nåja, huvudsaken är att var och en är nöjd.

Vi körde lite norrut och stod tillsammans med Rolf och Kennet en stund. Ingen örn. Nytt larm. Gårdby sandhed nästa. Där stod säkert 2-300 skådare, ivrigt spanande över heden bort mot björkdungen, där örnen senast varit synlig. Tiden gick, spanandet övergick delvis i social gemenskap, mörkret föll och Torbjörn och jag kände ett visst tryck på att hämta Anders, som var kvar vid Stenåsa. Till slut bestämde vi oss för att lämna platsen. Vi hejade på Arne J som sa: 
- Det är inte mörkt än
Han hade alldeles för rätt. Några minuter senare gick larmet. Örnen flög över heden och tog nattkvist i en talldunge! Alla som var kvar såg den! Snacka om dip!

Det var bara att bita i det mycket sura äpplet, hämta Anders, åka hem, äta och försöka somna trots snurrande tankar runt Kejsaren.

LÖRDAG 11/10
Städning, packning och snabbt iväg till Gårdby och Sandheden. Vi skulle vara på plats när Kejsarörnen lyfte! Skådare till c:a 100 bilar hade också bestämt sig för att följa starten. Trots hård, kall vind och en stunds regn stod alla kvar tills plötsligt en visselsignal skar genom luften. ÖRNEN!

Solen hade trängt igenom och alldeles ovanför skogsdungen 200 m bort svävade en juvenil (möjl. subadult) Kejsarörn framför oss och visade upp sig i all sin prakt. Han gav oss nådigt sin audiens och tog efter en stund riktning söderut, längs kusten. Crille och Cecilia skyndade till Segerstads fyr för att få den som tomtkryss och örnen gjorde dem till viljes. 

När vi skådat oss mätta, åkte vi till Sandbyborg och till Stora Rör för att skåda, men på något sätt hade luften gått ur. Vi hade fått en riktigt praktobs på Kejsarörnen och det kunde helt enkelt inte bli bättre avslut på den här veckan, utan vi vände istället västerut mot Borås. Mycket nöjda, lugna och harmoniska.