Vad gör du om du hittar en död fågel i Borås? Ser du däremot flera döda fåglar på samma plats, bör du reagera. Rör inte fåglarna! Kontakta i stället Gatukontoret i Borås. Direktnummer 35 75 36 går till Sören Johansson, som har stadens uppdrag för sådana här frågor. Beskriv platsen för honom, så kommer han och samlar in de döda fåglarna för senare provtagning.
|
*********************************
|
Nedanstående artikel är hämtad ur Dagens Nyheters debattsida den 2 mars-06
"Flyttfåglarna
är inte några livsfarliga influensamissiler"
Beslutsfattarna
sprider onödig oro kring H5N1-viruset, skriver fågel- och
infektionsexperter. Myndigheterna sprider onödig oro när de utmålar
flyttfåglarna som ett slags interkontinentala missiler som sprider
dödlig influensa över jorden. Fågelviruset H5N1 har i stället
kommit från Sydostasien till Europa med hjälp av människan längs
de vanliga handelsvägarna för levande fåglar och fjäderfäprodukter.
De allra flesta vilda fåglar, som småfåglarna i skogen eller trädgården,
sprider inte influensavirus. Däremot riskerar vissa vilda fåglar
och däggdjur att drabbas hårt av viruset. Vadarfåglar, rovfåglar
- som havsörnarna i Östersjön - katter och sälar kan drabbas av
utbrott med hög dödlighet, skriver Johan Elmberg, professor som
specialiserat sig på djurens liv i olika situationer och Björn
Olsen, professor som forskar om infektioner och om hur sjukdomar
sprids från djur till människor.
Oron för en världsomspännande
epidemi - pandemi - av "fågelinfluensa" har fått stort
utrymme de senaste månaderna. Varningssignalerna är berättigade,
men förutom bristande faktainformation finns två viktiga aspekter
som nästan helt ignorerats i rapporteringen. Den ena är hotet mot
den biologiska mångfalden och den andra de systemfel inom
forskningsfinansiering och myndighetsutövande som bromsat tvärvetenskaplig
kunskapsuppbyggnad.
Det är gott om fel och halvsanningar i rapporteringen kring den så kallade fågelinfluensan. Till att börja med bör sjukdomen kallas för sitt gamla namn "hönspest" - eller för "fjäderfäinfluensa". Det enkla skälet är att H5N1-viruset är en av få potentiellt farliga varianter bland ett stort antal ofarligare influensavirus som kan infektera fåglar. Nästan alla kända typer av fågelinfluensa smittar inte till människor och är dessutom harmlösa för de fåglar som är deras naturliga värdar. I flera årtionden har det varit känt att en stor andel (upp till 60 procent) av flyttande änder i Europa och Nordamerika har dessa virus under hösten. Vi har alltså haft hundratusentals fåglar med "fågelinfluensa" i Sverige varje höst sedan urminnes tid. Ingen direkt nyhet, med andra ord. Alla kända influensavirus har vilda vattenlevande fåglar som ursprungliga värdar, ett "samliv" som troligen varat i tiotusentals år utan särskilt dramatiska effekter. Genom den nutida djurhållningen för att snabbt producera mycket protein till en växande befolkning, har vi dock skapat förutsättningar för ofarliga influensavirus att "resa" från sina naturliga värdar till tamfåglar. De från början "snälla" virus som lyckas etablera sig i fågelfarmer ger genom mutationer förr eller senare upphov till farliga högpatogena varianter. Även om bara ett fåtal människor insjuknat och dött av fågelinfluensa är risken för en pandemi reell. Det viktigaste skälet som talar emot att just H5N1 skulle bli nästa pandemiska virus är att det orsakat tamfågelutbrott sedan 1997, miljontals människor har varit exponerade för det, men det har ännu inte lyckats att smitta från person till person. De flesta är likväl överens om att det småningom blir en ny pandemi. Om det trots allt blir H5N1 eller någon av de andra varianterna vet ingen. Allvarliga redan i dagsläget är dock de direkta effekter som uppstår när aggressiva influensavirus "läcker tillbaka" ut i naturen. Då uppstår utbrott hos vilda fåglar av det slag som nu krupit allt närmare Sverige. Det är viktigt att betona att de döda änderna och svanarna inte är "brottslingar", utan i stället "offer" för en farsot som vi människor skapat förutsättningarna för. De farliga varianterna av fågelinfluensa uppstår alltså inte i naturen utan i områden med mycket höga tätheter av tamfåglar. Och inte ens när de läckt ut i naturen och dödar vilda fåglar behöver de vara farliga för oss; startpunkten för en pandemi är först om de börjar smitta mellan människor. En annan tveksamhet i rapporteringen - och för all del också i uttalanden från myndigheter och politiker - är att vilda fåglar utmålas som ett slags "interkontinentala missiler" som sprider dödlig influensa över jorden. De allra flesta vilda fåglar, exempelvis småfåglarna i skogen eller trädgården, har ingen som helst roll i spridningen av influensavirus. Därför skapar beslutsfattare onödig oro när de påtalar risken för att vilda fåglar sprider H5N1. Det finns inte heller vetenskapliga belägg för att långdistansspridning av H5N1 och andra potentiellt farliga influensavirus äger rum med andfåglar. I stället pekar den snabba öst-västliga spridningen över Asien det senaste halvåret på att de traditionella handelsvägarna för levande fåglar och fjäderfäprodukter är orsaken. Allt tyder alltså på att såväl uppkomsten som spridningen av den nu aktuella varianten av H5N1 har mänskliga orsaker, och det är märkligt att detta hittills fått så litet utrymme i debatten. När smittan väl nått ett område är det dock mer troligt att vilda andfåglar kan bidra till en lokal spridning. Ännu finns dock inget belagt fall från något land där männi-skor smittats av vilda fåglar - än en gång är det tama fjäderfä som är problemet. Det är lätt och naturligt att sätta människan i centrum, men det finns tyvärr ett annat hot som inte fått den uppmärksamhet det förtjänar. Utbrott av fjäderfäinfluensa i andra länder har nämligen visat att vissa vilda fåglar och däggdjur löper långt större risk än människor att drabbas av utbrott med hög dödlighet. Hit hör bland andra vadarfåglar, rovfåglar, kattdjur och sälar. Östersjöns havsörnar, som så här års till stor del lever av döda andfåglar, är en sådan "riskgrupp". Fjäderfäinfluensan är därmed ett möjligt hot mot sällsynta djur i vår egen natur, men också mot den biologiska mångfalden i stort. En ökad dödlighet hos såväl ovanliga som vanliga arter kan påverka ekosystemen fundamentalt. I strävan att begränsa spridningen har röster höjts för att öka jakttrycket på vilda fåglar. Eftersom med-iebilden av influensavirusets ekologi är att dessa har ett finger med i spelet, kan det vara lätt att tro att man löser problemet genom att utrota vattenlevande fåglar i ett område. Smittan uppstår dock inte hos de vilda fåglarna utan hos de tama. Därför kan ökad jakt slå hårt mot skyddade arter och de som står på utrotningens brant. Det senaste halvårets händelser blottlägger också allvarliga systemfel inom kunskapsförsörjning och myndighetsutövning. Änder är mycket välstuderade fåglar. Ekologer vet vad de äter, hur gamla de blir, vad de vanligtvis dör av, och decennier av ringmärkning ger en god bild av hur de flyttar. Veterinärmedicinen, å sin sida, har god kunskap om änders sjukdomar, inte minst därför att de kan föras över till höns och andra tamfåglar förknippade med stora ekonomiska värden. Goda bakgrundskunskaper alltså, men paradoxalt nog en närmast total brist på tvärvetenskap. För läkare, ekologer, virologer, veterinärer och mikrobiologer har det hittills varit näst intill omöjligt att få gemensamma tvärvetenskapliga influensaprojekt finansierade, i Sverige såväl som utlandet. Hade vi vetat mer om hur fjäderfäinfluensan påverkar vilda fåglars beteende, hälsa och flyttningssätt hade vi haft helt andra prediktiva verktyg än vad vi har nu, när H5N1 faktiskt befinner sig mitt i Europa. Trots den uttalade vikten av tvärvetenskap visar nuvarande akademiska anslagssystem och myndighetsutövning att det ofta är ett mantra utan större innebörd. Resurser måste snabbare kunna tillföras framväxande och i sanning tvärvetenskapliga forskningsfält av akut samhälleligt intresse. Behöver kanske forskningen och miljöövervakningen sin egen "krisstab", för att låna ett aktuellt begrepp? Politiker, myndigheter och makthavarna i forskningsvärlden har heller inte brytt sig särskilt mycket om de internationella samordningsproblem som finns inom kunskapsförsörjningen i denna fråga. Exempelvis ligger mycket av det vetande vi just nu skulle ha behövt om särskilt de östeuropeiska andpopulationernas flyttningsstrategier otillgängligt och okoordinerat i diverse nationella databaser. Liknande helt onödiga samordningsbrister finns säkert inom smittspårning, sjukdomsprevention och inom fält av mer uttalat tvärvetenskaplig prägel. Johan Elmberg Professor i zooekologi, Högskolan Kristianstad Björn OlsenÖverläkare, professor i zoonosforskning och infektionssjukdomar Högskolan i Kalmar och Umeå universitet.
|